Ja, lite annat ska jag väl också göra, städa kanske. Storstädning vore inte helt fel.

 

Livet går bra nu, jag har hittat lugnet inom mig. Min hjärna går inte i 180 längre utan har stannat av och jag har lärt mig att leva i nuet. Det är helt underbart!!

Men det har varit en lång och onödig väg dit.

 

Jag har funderat många gånger på vem jag skulle vara eller hur jag skulle vara om inte mina föräldrar hade blivit Jehovas Vittnen. Hade vi åkt tillbaka till Brasilien där min pappa jobbade för LM Eriksson? Eller hade vi rest till en annan del av jorden. Mina föräldrar älskar att resa. Jag kanske hade varit gift med en Brasilianare och haft ett häftigt jobb där?

Eller hade jag gått Jordbruksgymnasiet här hemma som jag egentligen ville och blivit Bondmora? Varför jag inte gick den linjen var för att det var internat och jag skulle aldrig ha orkat med att vara annorlunda dygnet runt, samt att de ledande bland Jehovas Vittnen sa att det var farligt för ungdomar att gå i skola på internat för trons skull. Jag var en lydig ungdom men lyssnade också på mitt dåliga självförtroende.

 

Egentligen väldigt onödiga tankar eftersom jag aldrig kommer att få veta svaret. Men det är inget ont som inte har något gått med sig. Jag är antagligen den jag är idag på grund av mitt liv och idag kan jag väl känna att det är bra. Men under tiden som ett Jehovas Vittne så mådde jag fruktansvärt dåligt.

 

Skolan var värst som ung, att alltid vara nervös inför varje skoldag över att jag måste kunna ha svar på alla eventuella frågor som dök upp. Jag hade olika svar jag rabblade för mig själv för att jag skulle vara förberedd. Vi fick lära oss svaren på våra möten. Där hade vi tal och föredrag om vad människorna i världen eller våra klasskamrater skulle kunna ställa oss och så fick vi lära oss svaren som vi skulla kunna helst utantill då förstås samt olika skriftställen från Bibeln för att visa upp så att allt skulle bli trovärdigt och visa att det var Bibeln som hade svaren. Hjärnan var full av Bibliska svar och jag hade svårt att koncentrera mig på skolarbetet.

 

När jag som vuxen gick till psykolog för att få hjälp frågade hon mig om jag hade lätt för att lära mig i skolan? Jag svarade att jag fick plugga väldigt mycket för det fastnade inte det jag läste... Hon svarade mig då "Det är inte så konstigt eftersom du hade huvudet fullt med att kunna svara på frågor och försvara din tro"

Så har jag aldrig sett på saken utan trott att jag har svårt med inlärning. Men nu inser jag mer och mer att det stämde nog. Jag hade fullt upp med min tro som snurrade i huvudet på mig. Inte bara mina svar som jag skulle kunna utan också att jag inte skulle göra något som var fel så att min Gud skulle bli arg på mig eller göra Satan glad, att han fick över mig på sin sida.

 

Jag längtade till alla loven då jag fick vara hemma eller med mina likasinnade ungdomar från församlingen, då kunde jag koppla av ända tills vi skulle leka bibliska lekar. För vi måste ju vara andligt sinnade och ha uppbyggande saker för oss. Det var det värsta jag visste. Jag hade så dålig Bibelkunskap eftersom jag tyckte det var så himla tråkigt att läsa den gamla boken. Jag försökte lära mig den grundläggande historien om alla människor från Adam till Jesus och alla apostlar vad de hette och vad de gjorde... Men när vi skulle ha frågesport i Bibliska frågor då blev jag hur nervös som helst... Hur dum kände jag mig inte när jag inte kunde svaren!!

Jag kände mig aldrig bekväm i rollen som ett Jehovas Vittne.

 

En anna jobbig sak var när vi skulle ut och predika, prata om vår tro till andra. Jag hatade det, försökte alltid slingra mig undan och på våra samlingar gjorde jag mig så onsynlig jag bara kunde för att ingen skulle fråga mig om jag ville följa med. Stod helst bakom min pappas rygg. Men eftersom predikandet var en plikt, annars var man inget riktigt vittne så tvingade jag mig ut en gång i månaden 1 timme som jag kunde skriva på min rapportlapp som skulle lämnas in till församlingen en gång i månaden. Det var för att äldstebröderna skulle ha lite insyn på om vi behövde hälp eller blev svaga i tron.

Det var väldigt jobbigt om jag var tvungen att predika i Skärholmen eller Vårberg där mina klasskamrater bodde, ville absolut inte träffa dom. Jag var ju tvungen att ha kjol på mig också eftersom vi skulle vara välklädda.

På den tiden gick alla tjejer med långbyxor.

 

Nu slipper jag både ha kjol på mig om jag inte vill eller predika för andra och jag njuter :)

 

Jag blir verkligen arg när jag tänker tillbaka på min förlorade barn och ungdom som bara gick åt till att försöka hålla mig på "den smala vägen" och göra det som var rätt i Gud ögon. Den ångest jag hade varje dag jag skulle till skolan.

Hur kan man utsätta barn för så stora livsfrågor som Gud och Satan, vilken sida väljer du och att de också ska ha vuxna svar på allt??