När jag var liten fick jag lära mig att Paradiset snart är här. Ett Paradis där det råder fred mellan människor och djur och alla kommer att leva i harmoni tillsammans på jorden. De som dött kommer att få en uppståndelse och de som inte kände Guden Jehova innan ska få lära känna honom.

Alla jobbar åt samma håll, att bli fullkomliga och inte stå i synd inför Gud. Efter tusen år i Paradiset kommer Satan som då sitter fängslad komma ut och försöka vilseleda alla igen och de som han lyckas få över på sin sida kommer att få en evig död tillsammans med Satan själv och hans Demoner.

De trogna kommer att vara fullkomliga och få leva för Evigt på jorden.

 

När jag var liten så fantiserade jag mycket över hur Paradiset skulle bli. Jag längtade så till detta underbara Paradis med Fred och att jag kunde ha en massa djur. Jag skulle inte behöva möta mina klasskamrater varje dag och känna mig annorlunda. Då skulle alla tänka som jag och alla skulle ha det bra.

 

I mitt Paradis där skulle jag ha en Bondgård med en massa djur. Jag skulle bo uppe på en höjd med en sjö nedanför. Där skulle en grusväg slingra sig fram och min mamma skulle ha ett Gästgiveri där eftersom hon alltid har velat ha "Bed and Breakfast". Min syster skulle ha ett övernattningsstall bredvid Gästgiveriet och ta hand om alla resandets hästar eftersom i mitt Paradis fanns det inga bilar.

När jag hade tröttnat på det skulle jag ta mig över Atlanten och rida från öst till väst.

 

Men Paradiset kom aldrig. Min morfar som dog 1984 hade också väntat på detta Paradis som var så nära redan på hans tid. Mina föräldrar är nu närmare 80 år och inget Paradis än. Jag skulle inte ens hinna gå ut skolan innan det var här. Nu är jag 50 år och inget Paradis har räddat mig från mycket elände i livet.

Apostlarna för flera tusen år sedan väntade på samma Paradis!!

 

Eftersom nu Paradiset var så nära skulle vi inte lägga ner tid och energi på att leva nu. Som ett Jehovas Vittne blev vi uppmuntrade att vänta att leva i Paradiset och nu ska man lägga ner all tid och kraft på att gå ut och predika om detta Paradis som snart är här, studera Bibeln för att behålla tron, gå på alla möten, bara umgås med medtroende så att man inte blir påverkad från den här farliga Världen och lämnar "Sanningen"

Du ska viga ditt liv åt Församlingen! Leva får man vänta med tills Paradiset kommer.

 

Vad är det för fel att få leva nu? Att få göra det som är roligt eller att plugga och skaffa sig ett bra arbete? Varför kan man inte få glädjas åt sin hobby, dans eller andra människor förutom Jehovas Vittnen?

 

Eftersom jag inte ägnade all min fritid till allt det som jag borde göra utan lade mycket tid till mina intressen gick jag ju med konstant dåligt samvete. Jag läste ju inte ens Bibeln varje dag, jag har inte ens läst den från pärm till pärm som var ett mål för alla Jehovas Vittnen. Jag har inte ens läst igenom ett helt Vakttorn för det var så förbaskat tråkigt!!

 

Men nu när jag inser att Paradiset aldrig kommer, inte vad jag tror i alla fall. Jag känner mig lurad. Jag har offrat över halva mitt liv (den bättre halvan) till något som inte kommer. Jag har levt i framtiden i mina tankar för att orka ta mig igenom dagen. Ett helvete som byggdes upp successivt genom alla "lagar" som skulle följas, den man jag gifte mig med, kraven som ställdes på mig från en kall och hård Organisation som talade om kärlek men visade allt annat än kärlek till individen. Allt detta tryckte ner mig mer och mer tills jag var en liten dörrmatta som alla trampade på. Jag var liten och ingenting värd. Det kändes som att jag aldrig gjorde något tillräckligt bra, jag kunde inte leva upp till den perfekta förkunnaren, dottern, frun eller mamman.

Paradiset var min enda glädje, att jag en gång skulle få leva i lugn och ro tillsammans med mina barn.

 

Jag väntade på detta Paradis i 16 långa år. Det var så länge jag var gift med en troende man som var uppvuxen i "Sanningen". Det är de värsta åren i mitt liv. Paradiset räddade inte mig utan jag fick rädda mig själv genom att flytta ifrån min man och sen tillslut lämna den kalla och hårda organisation som formar kärleksfulla människor till kalla hårda skal som lyder en övermakt där kärlek till sin nästa saknas. Där bara det yttre räknas i hur många timmar du predikar, hur många möten du går på, hur andlig du är.

För mig är Paradiset här och nu. Det är jag som formar mitt eget paradis. Det jag kan påverka det gör jag och det som jag inte kan påverka får jag acceptera eller försöka undvika i möjligaste mån.

Nu är jag fri att kunna påverka mitt liv hur jag vill ha det.

Nu bor jag på landet, på en kulle men inte vid en sjö. Jag har ett litet stall en bit ifrån där jag har våra hästar. Jag har inte fått med hela bilden av mitt Paradis men så mycket som jag behöver för att må bra och det riktigt bra.

Jag njuter varje dag av min underbara sambo, mina djur, mina nya vänner, mina fina arbetskamrater, naturen omkring mig, att få vakna varje dag och känna sig nöjd och glad med mig själv.

Nu är jag ingen dörrmatta längre som alla kan trampa på. Nu får jag forma mig själv till den jag vill vara och göra det som är bra för mig. När jag mår bra kan jag också vara en bra medmänniska, partner och mamma.