Tänk att livet är så underbart. Att få vakna upp varje morgon och känna sig glad över att finnas till. Tänk vad viktigt det är att få må bra och känna sig tillfreds med sig själv och sitt liv då blir problemen runtomkring inte så stora.

 

Jag är så glad över att jag numera kan känna sådan glädje över att få leva och vara frisk. Jag njuter varje minut även om vissa saker inte alltid är toppen men så finns det alltid något man kan glädja sig åt.

Nu har hösten kommit och vädret är väl inte alltid det bästa men varför ägna en massa dålig energi på det. Vädret kan vi ändå inte göra någonting åt så det är ändå bara att gill läget. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. När man väl kommer ut fast det är lite ruggigt ute så känns det värre när man sitter inne i stugvärmen. Väl ute med rätt kläder är det riktigt härligt.

 

Jag har lärt mig att det är så viktigt att leva i nuet. Just precis här och nu. Inte igår eller för någon timme sedan eller i framtiden. Utan precis här och nu. Då slipper man lägga ner så mycket tankar på att vara orolig över framtiden som ändå aldrig blir som man riktigt tänkt sig eller titta bakåt och må dåligt av vad som har hänt. Det finns mycket att ångra i det förflutna, men inget vi kan göra något åt eftersom det redan är gjort.

 

Visst måste man få älta det hemska som har hänt men man får aldrig fastna där och inte komma vidare. Det är så viktigt att få saker på plats men sen måste man vidare och lägga livet bakom sig. Ett evigt ältande gör att vi ger oss själva en ursäkt till att inte må bra, bli ett offer, tycka synd om oss själv. Det hämmar hela vårt liv, vårt tänkesätt och hindrar oss från att gå vidare och hitta glädjen i nya utmaningar i livet.

 

Livet är en utmaning, varje dag. Men med en positiv anda så är det mycket lättare och roligare att leva. Jag själv fastnade i ett negativt tänk efter min skilsmässa. Jag ältade mitt liv om och om igen tills jag själv knappt stod ut med mig själv. Jag mådde jätte dåligt. Sov hela dagarna och hade ingen energi kvar överhuvudtaget.

Mitt liv bestod i att få barnen till skolan, sen gick jag ut med hundarna. Sen sov jag ända tills barnen kom hem från skolan. Jag försökte åtminstone se till att de hade rena kläder och mat att äta varje dag men sen blev det inget mer.

Jag sov dåligt på nätterna eftersom alla vet att hjärnan arbetar bäst med negativa tankar på nätterna och då är det omöjligt att sova. Det slutade med att jag tittade på Filmer på kvällar och nätter för att slippa tankarna. Jag led av utmattningssyndrom.

Jag kunde inte ens boka in en tvättstugetid när jag mådde som sämst. Då grät jag och hade ångest hela dagen innan för att jag skulle behöva passa en tid.

 

Jag grävde ner mig mer och mer i mina negativa tankar och tyckte väldigt synd om mig själv eftersom jag tyckte att hela mitt liv var bortkastat. Jag hade satsat all kraft med att vara en bra fru, ett bra Jehovas Vittne, en bra mamma till ingen nytta. Nu var det ingen som brydde sig om mig eftersom jag inte orkade vara allt det där längre.

Mina mötesbesök var sporadiska vilket ledde till att församlingsmedlemmarna tyckte jag var ett dåligt umgänge. Det gjorde ju inte att jag mådde bättre. Jag kände att jag måste vända trenden, det här gjorde varken mig eller mina barn gladare.

Jag började en lång vandring till ett hälsosammare liv. Den vägen var tung och det fanns mer uppförsbackar än nerför.

En gammal vän tog kontakt med mig under den här tiden, han tog tag i mig och fick mig på fötter. Mina barn stod på min sida. Den här mannen hade ingenting med Jehovas Vittnen att göra utan han var en man från "den här världen" där jag hade fått lära mig att alla är kalla hårda och själviska. Han hjälpte mig framåt genom att bara finnas till och lyssna på mig så att jag fick ur mig all ilska. Han fick mig att få kraft att lämna församlingen och bli hans sambo. Det tog tid, många år innan jag kom så långt med mig själv.

 

Nu är jag en hel person som vet vad jag vill, som har en egen vilja, ett eget tänk och en glädje i livet som jag inte ens trodde var möjlig. Jag försöker njuta av allt även om alla dagar inte är dom bästa. Jag försöker forma mitt liv som jag vill ha det i den möjligaste mån det går. Det fungerar tack vare all hjälp och stöd jag fått från hör och häpna Försäkringskassan, läkare, psykologer och nära vänner.

 

Resan har inte alltid varit helt lätt men ger man aldrig upp så går det.