Då har jag och min sambo bevittnat ett barndop i Svenska Kyrkan.

Det är min sambos barnbarn som blev döpt.

En vacker stund med psamsång, bön och lite vackra ord från den gamla boken Bibeln.

Föräldrarna ser glada men lite sammanbitna ut av glädje men åndå lite nervösa skulle jag tro. Stå där framme och hoppas på att sonen inte börjar gapskrika under den högtidliga akten.

 

Jag har inte varit på så många högtider i Svenska Kyrkan eftersom ett Jehovas Vittne blir lärd att de som tillhör den kyrkan är Satans anhängare. Kyrkan sägs vara beskriven i Uppenbarelseboken som den Stora Skökan, det stora Babylon som representerar falsk religion. Det vill säga inte den sanna tron. Kyrkan tolkar inte Bibeln rätt och handlar emot allt vad den sanne guden Jehova vill.

Som ett Jehovas Vittne får man inte ha någon som helst del i vad Kyrkan gör.

Var det skolavslutning i Kyrkan fick Jehovas Vittnens barn vänta utanför och vara med efteråt. Det vill säga jag fick stå utanför igen och känna mig utanför.

 

Men den läran har satt sina spår och det har tagit lång tid innan jag har kunnat känna mig lite bekväm i en kyrka. Första begravningen i kyrkan kändes jätte jobbig. Att sjunga en Psalm var omöjligt, jag stod tyst och lyssnade.

Atmosfären i kyrkan kändes tryckande inte bara av den sorg som var där av alla anhörigas gråt utan hela byggnaden kändes otäck.

Jag satt mest och tittade på alla målningar och funderade på vem som hade målat dessa fina konstverk.

 

Numera har jag varit på tre dop och en vigsel i kyrkan. Känner mig fortfarande inte riktigt bekväm men har inte samma ångets som första gången. Jag kan nu lyssan på vad prästen säger men jag har svårt att ta till mig det eftersom jag numera inte har någon sådan Guds tro.

 

Jag tror på något men inte Bibelns Gud. Den guden stämmer inte överens med hur jag tycker en gud ska vara.

Bibelns Gud är i mitt tycke en grym, orättvis, inkonsekvent Gud. Det är inte samma straff eller välsignelser för alla utan allt är beroende på vem du är som person.

 

Tänk er Noa som var trogen i hela sitt liv och gjorde ett enda misstag, han fick inte komma in i det utlovade landet.

En Assyrisk kung vars namn jag glömt men orsakade mycket lidande i sitt rike genom krig och ruskiga mord. Han blev förlåten bara för att han ändrade sinne och Gud välsignade honom rikt...

 

Det väsen jag tror på numera behöver ingen bekräftelse av att bli dyrkad som den allsmäktige, han började skapa och sen finns han där i bakgrunden och meningen med livet är att göra gott. Jag tror varken på liv efter detta eller att det finns en ond Satan eller ett helvete.

Det är vi som gör godheten eller ondskan på jorden av vårt eget handlingsätt.

 

Jag tycker att religion förstör den unika människan och formar människor till att tro och tycka saker som någon annan har bestämt är sant. Människor får inte tänka själva eller gå efter sina egna känslor. Alla människor har känslor och är goda från början. Sen är det människor runtomkring som formar individen, samt arv och miljö. Religion är människors verk som genom ord påverkar människor att tycka lika dant inom samma religion. Sen finns det religioner som är mer öppna alla är välkomna oavsett åsikt eller läggning och andra mer slutna som påverkar sina medlemmer genom hjärntvätt.

 

Kyrkan är en vacker byggnad med en enorm arkitektur som jag kan titta på... men allt som hänt i kyrkans namn genom förtryck, krig och att få människor att känna sig som små syndiga människor det kan jag inte förlika mig med. Men absolut en vacker stund med barndop där en ny individ blir uppmärksammad och ett sätt att samlas för att hylla detta lilla barn. Det kan jag absolut tycka är fint.