Tänk att jag lyckades ta mig ur en sekt som varit mitt liv och tro i över 36 år som en medlem i Jehovas Vittnens församling. Sekten som bär på den absoluta sanningen från Gud och hans heliga ord till människor Bibeln. Det är vad församlingsmedlemmarna får lära sig.

 

Det är inte ett lätt beslut och absolut inte lätt efteråt. Priset är väldigt högt, du blir utesluten och får inte ha någon som helst kontakt med dina medtroende vänner eller släktingar. Du blir utfryst från den stund äldstebröderna läser upp beslutet i församlingen.

Det betyder att du blir behandlad som en främling som man inte umgås med och inte ens hälsar på om man möts på stan. Dina gamla vänner vänder bort blicken och du är helt plötsligt osynlig. En väldigt märklig känsla när man kanske känt varandra i 20 år!!

 

Så det är mycket som rör sig i huvudet innan. Hur ska man orka? Hur kommer livet att bli sen, kommer jag att klara av att aldrig mer se min syster eller kompis eller föräldrar? Hur kommer det att påverka mig som människa? Kommer jag att hitta nya vänner? Vart hittar jag dessa nya vänner eftersom det mesta umänget bara varit inom församlingen?

Finns det någon som hjälper mig om jag faller ihop och inte orkar? Tänk om jag ångrar mig?

 

Det här är bara några saker som snurrar i huvudet.

 

Det tog två år för mig att sortera ut alla frågor men jag fick inte svaret på alla eftersom jag måste ut i "världen" först för att veta svaret. Jag måste våga, jag måste chansa, kasta mig ut för stupet och hoppas på att någon tar emot mig!!                                         

                                                                                     

 

Nu var ju jag lyckligt lottad som hade hittat mitt livs kärlek, en underbar man som alltid fanns vid min sida och stöttade mig i min ångest, frustration, rädsla. Ena dagen tyckte jag att det här fixar jag lätt medans andra dagar var det ljusår från att jag skulle orka ta det beslutet. Sådär pendlade jag fram och tillbaka.

Min blivande sambo stod tålimodigt vid min sida och stöttade mig men tvingade mig aldrig till att fatta några beslut. Han väntade tills jag var mogen i mitt inre kaos av konflikter om vad som var rätt eller fel.

 

Jag tackar honom för det stödet eftersom hans tålamod och lugn gjorde att jag kunde/vågade bli fri och börja ett nytt liv där jag kan få tänka fritt utan någon som talar om hur eller vad jag ska tänka. TTackar också alla snälla människor i min omgivning som stöttat och bara tagit emot mig för den jag är. Mina Psykologer som rett ut lite begrepp och det konstanta dåliga samvetet om att jag har satt mina föräldrar och syster i en jobbig situation. Men de lärde mig att alla har vi ett val även dom hur man väljer att vara och göra. Det är ju inte jag som stänger ut mina föräldrar eller syster för de är alltid välkomna till mig, det är ju faktist dom som stänger ut mig ur deras umgänge genom att de måste följa sin tro och övertygelse om vad som är rätt och fel i Guds ögon.

                          

Det är ett högt pris jag har fått betala, att inte få vara endel av min familj. Men jag visste spelreglerna innan och jag kan säga att trots detta så har jag inte ångrat mig en enda dag att jag tog beslutet att skriva det där brevet till Sällskapet Vakttornet att jag avsäga mig tron.

 

Belöningen har blivit större än det jag har offrat.

Jag har kvar mina två söner som aldrig blev döpta och står på min sida. Jag har fått en ny familj genom min sambo. Alla hans barn och barnbarn.

Jag har fått ett värdigt liv där jag är älskad och respekterad för den jag är. Jag kan ägna all min tid till det jag värdesätter mest i mitt liv, min sambo, mina barn, mina djur och livet att bo på landet.

Jag har fått en inre frid och kan känna mig nöjd med det jag gör. Jag har fått ett lugn och en harmoni som människa. Jag har ett gott samvete och kan tro på det jag vill tro på.

 

Jag är lycklig